Ståskal?

Våren 2013. Grabben är 11 månader. +/- en månad. På hab tar man upp att vi kan få ett ståskal. Detta för att små barn behöver stå och belasta sina ben.
Ståskal är bra för att det blir belastning på benstommen, och det blir träning av armar och nacke samt viss bålstabilitetsträning om ståskalet inte går för högt upp. Den del av kroppen som får stöd av ståskalet får per definition minimal muskulär träning.
Det lustiga är att vi inte först får frågan om vad vi gör med grabben. Det trots att vi vid tidigare besök klart och tydligt sagt att vi tränar mycket. Är det inte kutym att följa upp hur det går och vilka framsteg patienten gör?
Så vi står redan 45-60 minuter per dag. Utan ståskal.
Jag har snickrat ihop en ribbstol i miniformat som jag bundit fast vid vardagsrumsbordet, och där står vi och spelar leksakspiano och läser ljudbok.
Det gick lite sisådär i början. Men genom att kombinera uppresningsträning (sitta-stå-sitta) med ståträning så blir hans benmuskler stadigt starkare. Saknar fortfarande balans, men den ska vi jobba med senare. Det är svårt att hålla balansreaktionerna utan tillräckligt starka muskler.
Jag är inte helt emot hjälpmedel. Bara lite. Men jag är emot hjälpmedel som inte behövs, som inte utmanar tillräckligt mycket, som hindrar funktion.
Finns inte funktionen är det en annan sak. Använder man hjälpmedlet för att träna upp en annan funktion så är det bra. Och naturligtvis, vissa barn är i behov av t.ex. ståskal.
Men genom hård träning så visade det sig att min grabb inte behövde det.
Vi fortsätter att vara aktiva i vår träning. Grabben är inte gjord av glas, och det går inte att överträna små barn, trots att våra kontakter på hab verkar tro det. Min grabb, som förmodligen inte avviker från andra barn på den punkten, markerar tydligt när han är trött och när han inte vill. Han blir också frustrerad när han vill men inte kan, och den frustrationen är en våg av motivation som driver honom framåt. Jag bara riktar honom åt aktivitet som är funktionell.